Tänk vad fort det går och snart är det Jul. En Jul där många glada samlas och äter god mat och får massor av roliga julklappar.

Jag har länge känt mig utanför min släkt, som barn fick jag höra av min pappa att min mamma inte ville ha mig och jag började tänka på varför det bara fanns fotografier på mina systrar som barn men jag hade ju nu fattat varför. Varför fotografera någon som man inte vill ha?

Tänk vad tiden kan gå fort ibland, ja nästan lite läskigt.

16 tips som hjälper dig att få ett större självförtroende

1. Sluta jämföra dig själv med andra
Alla människor, till och med den som du tror är lyckligast har sina saker att brottas med (så är det att vara människa). Jämför dig bara med dig själv. Andras goda självförtroende kan vara en bild de visar upp.

2. Apa efter
Det finns någon i din omgivning som verkar ha ett fantastiskt självförtroende, eller hur? Om du börjar tänka på hur han/hon gör, för sig och pratar – varför inte göra likadant. Det är bevisat att man kan påverka sig själv att få ett bättre självförtroende genom att agera som om man hade det. Smart va.

3. Ändra dina tankar för att få bättre självförtroende
Börja tänka på saker du lyckats med snarare än att låta ditt huvud förmörkas av allt du tycker att du misslyckats med. Allvarligt talat. Det är ditt jobb att bli din egen bästa vän och inte trycka ner dig själv. När du märker att du börjar trycka ner dig själv, säg stopp och sluta göra det. Efter ett tag kommer du märka att den där tyrannen i ditt huvud tystnar mer och mer.

4. Jobba med att bli bättre på att slappna av så kommer självförtroendet
Det finns massor av sätt att lära sig att slappna av och vilket du väljer beror på vad du trivs med. En del gillar yoga, andra att promenera i skogen. Att kunna slappna av och hitta sätt att göra det på hjälper dig att känna dig positivt laddad och skapar förutsättningar för att få ett bättre självförtroende.

5. Börja belöna dig själv
När du klarar av saker som är svåra måste du lära dig att belöna dig själv för det. Det är du som är ansvarig för att bygga ditt självförtroende, ingen annan, så du måste börja ta hand om dig själv och peppa dig själv mer. Du är värd det och alla skäl till att belöna dig själv är bra för självförtroendet.

6. Särskilt för kvinnor
Sluta jämföra dig själv med modellerna i tidningarna. Och varför inte ta ett steg till – och sluta köpa de där tidningarna. De får dig ändå bara att må pyton. Att gå runt och känna sig sämre än de retuscherade modellerna är så otroligt onödigt. Hitta fem saker du gillar med ditt utseendet och känn dig stolt över dem.

7. Följ ditt eget hjärta istället för att försöka följa alla andras förväntningar
Det finns människor som tillbringar ett helt liv med att försöka tillfredsställa andras behov. Det bästa är att det aldrig är för sent att ändra på det. En del människor är experter på att tala om för andra hur de ska leva sina liv och ofta är det bara ett bevis på deras egna tillkortakommanden. Det är bara du som vet vad du är intresserad och inspirerad av. Det är ju för sjutton ditt liv!

8. Sätt dina egna mål
För en del passar det att skriva ner sina mål så att de kan se dem. Andra har sina mål i huvudet men det fina med mål är att du styrs emot dem om du vill nå dem tillräckligt mycket. Att nå mål, även små, är väldigt bra för självförtroendet. Börja sätta mindre mål och öka ut dem allteftersom.

9. Utmana det du trodde att du trodde
Många människor har blivit påverkade att tro på något som de egentligen inte tror på. Det kan vara en väg man tagit för att andra förväntat sig det eller att andra fått dig att tro att du är mindre värd än dem. Utmana det här och släng bort allt gammalt skräp som du egentligen inte tror på. Det här är såklart en process som kan ta tid beroende på hur djupt det sitter men om du verkligen vill – och kanske tar hjälp av någon – så kan du bli friare och få större självförtroende.

10. Gör en bra övning för självförtroendet
Ta ett papper och penna och skriv ner alla egenskaper du beundrar hos andra. Det kan vara sinne för humor, integritet, ärlighet eller förmåga att tala inför folk. Gör listan så lång du kan. Vet du vad du har fått fram nu: Jo, en lista över vem du själv vill vara. Ta en av egenskaperna varje dag och använd på något sätt. När du har betat av hela listan lovar jag att du kommer att känna dig starkare. Du har övat på att bli mer som du vill vara. Sedan är det bara att fortsätta med det varje dag.

11. Gör mer av det som ger dig energi
Det gör du genom att lägga så mycket tid du kan på saker som du gillar att göra. Det spelar ingen roll om det handlar om att lägga mer tid på en särskild hobby eller att skapa tid för att umgås med en särskild vän – att göra det du gillar mycket mer kommer att lyfta ditt självförtroende. Du mår bra och att må bra både ger självförtroende och skapar en grund för att göra det ännu bättre. Och samma sak tvärtom. Lägg mindre tid på sånt som du inte gillar att göra. Försök att skala bort saker du inte gillar så mycket du kan.

12.Träna för att få bättre självförtroende
Faktum är att fysisk träning påverkar kroppens belöningssystem så mycket att träningen i sig ger dig självförtroende. Det är bevisat. Om du får igång din kropp mer så får du mer självförtroende – och skapar en grund för att bygga ett ännu bättre. Det viktiga här är att du ska ha ett mål som ligger minst ett år framåt. Sluta lura dig själv att tro att du kan gå ner i vikt/bygga muskler på tre veckor. Ingen kan det. Alla vill det. Kvällstidningarna lever på att få folk att tro det. Gå inte på det.

13. Mät och möt dina rädslor
Alla är rädda för olika saker. Om du skriver ner vad du är rädd för kan du också gradera rädslorna. Gör det från 1-5 där 1 är lite rädd och 5 är mycket rädd. När du skrivit ner dina rädslor är det dags att börja jobba med dem. Börja med att möta dina rädslor på nivå 1 och gör det till ditt jobb att klara av dem minst fem gångar innan du går vidare uppåt. Det här är ett bra sätt att se att du klarar mycket mer än du tror. Skriv ner hur det kändes när du klarade en uppgift. Det är bra eftersom du glömmer bort det annars. Och självförtroendet kommer på köpet.

14. Sätt allt som händer i rätt perspektiv
Om något händer som påverkar ditt självförtroende negativt är det lätt att bli för fixerad eftersom man har fel perspektiv. Istället för att bli nedslagen – tänk: Kommer det här att vara en stor sak om fem år? Oftast så kommer du att säga ett klart nej. Oftast kommer du att känna att du inte ens kommer att komma ihåg dagens händelse om fem år. Så slappna av.

15. Öva på att fokusera utåt istället för inåt
När man har dåligt självförtroende är det så lätt att bli självmedveten i till exempel ett sällskap med människor man inte känner. Du kanske tänker på hur du ser ut, vad du just sa och vad de andra sitter och tänker om dig. Om du istället börjar intressera dig för de andra vid bordet och uppmärksammar dem så lär du dig snart att sluta vara så fokuserad på ditt eget beteende och hur det uppfattas av andra. 

16. Byt umgänge
Allvarligt talat – de personer du omger dig med kan lyfta eller sänka ditt självförtroende. Dina vänner – är de verkligen dina vänner? Vilka är peppande och goda och vilka ger dig dåligt självförtroende? De goda kan vara andra än du tänkte först och samma sak tvärtom. Studera och tänk på vad din omgivning ger dig och försök att få mer tid med de goda och mindre tid med de dåliga.


Till sist - Viktigt
Förvänta dig inte att allt ska ändras direkt. Självförtroendearbetet är en process som tar tid men om du lägger ner tid på det så kommer förändringen gradvis och du kommer känna dig bättre och bättre hela tiden. Du kommer att märka små förändringar först och när de knyts ihop och påverkar varandra så bygger du ditt självförtroende starkare för varje dag som går. Kul. Grattis

Boktips

Till sist ett boktips som hjälper dig vidare
1. Jag vill - Jag kan - Jag SKA!
(En fantastisk bok för alla som vill ha bättre självförtroende)

Så här ser den ut:


Läs mer och beställ till specialpris på den här sidan

Självskadebeteenden

Självdestruktivitet kan ta sig många uttryck. Alltifrån subtila beteenden, som att man inte tar hand om sig själv ordentligt, utsätter sig för risker eller för personer som i sin tur behandlar en illa, över missbruk och ätstörningar. Till den yttersta självskadehandlingen - att ta sitt eget liv. Någonstans där emellan hamnar det man oftast menar med självskadebeteenden, det vill säga att människor tillfogar sig själva fysiska skador.

Kanske kommer de flesta att tänka på tonårstjejer när man talar om självskadebeteenden som självskärning, men inom psykiatrin vet man att också vuxna skadar sig. 

Det är fler kvinnor än män som ägnar sig åt självskadebeteenden, men den senaste forskningen talar för att det är vanligare än man har trott att också killar skadar sig.

Med tanke på hur tabubelagt självskadande beteende är, så är det egentligen ingen som vet riktigt hur vanligt förekommande det är. Därför vet man inte heller om det har ökat eller minskat på senare tid. Vad man däremot vet är att sådana beteenden alltid har funnits, men att de gått under lite olika rubriker under historien. Till exempel har det historiskt varit vanligt med självspäkning och självstympning i religionens namn.

Självskadande beteenden kan vara primära, det vill säga det huvudsakliga problem som man behöver hjälp med, eller sekundära: Ett symtom bland flera. 

Exempelvis är det inte ovanligt att självskadebeteenden förekommer parallellt med andra självdestruktiva beteenden till exempel vid ätstörningar. Det är också ett vanligt symtom vid vissa personlighetsstörningar.

Varför skadar man sig själv?

 

Den yttersta funktion skadandet fyller är att hantera övermäktiga känslor. Känslor som får beskrivas som ångest, men då snarast den typ av diffus känsla som kallas för fritt flytande ångest. 

Många självskadepatienter upplever att de outhärdliga känslor de plågas av lindras, eller blir mer uthärdliga då de ersätts av kroppslig, och kanske lite mer begriplig, smärta.

Det finns olika förklaringar till varför vissa tillfogar sig själva skador. En sådan är att en person som tidigt och under lång tid blivit illa behandlad av andra inte heller kommer att behandla sig själv väl. 

Det kan också vara så paradoxalt att barnet som utsatts av sina föräldrar har kommit att koppla ihop den trygghet, som föräldrar alltid i någon mån står för, med smärtan. Självskadandet blir då ett bakvänt sätt att trösta sig själv genom att återvända till välkända upplevelser. 

En del självskadare beskriver också skadandet som ett sätt att straffa sig själva, eller rena sig själva, vilket ju är just hur religiösa fanatiker genom tiderna har förklarat sin självspäkning.

Självskadebeteenden är däremot mycket sällan försök att ta sitt liv. Tvärtom kan de ses som ett sätt att orka fortsätta leva, trots en mycket plågsam situation. 

Man vet också att sådana här beteenden kan vara ”smittsamma” i den bemärkelsen att den som redan mår dåligt lätt tar efter beteendet då de kommer i kontakt med det. Av det skälet är det inte att rekommendera att någon som mår dåligt läser om, eller har kontakt med andra som har, självskadebeteenden.

När självskadebeteendena blivit ett vanemässigt sätt att hantera ångest på, brukar det uppstå ett beroende, fullt jämförbart med narkotika- eller alkoholmissbruk. Den snabba ångestlindring självskadandet ger blir svår att stå emot.

Hur gör man som anhörig?

Om man har någon i sin närhet som man misstänker skär eller på annat sätt skadar sig själv, så finns det inget bättre sätt att ta reda på det än att fråga rent ut. Ibland kan man behöva fråga mer än en gång, men det är viktigt att undvika att bli anklagande. 

Tecken på att allt inte står rätt till kan vara täckande kläder eller accessoarer som inte passar för situationen eller årstiden, eller en plötslig ovilja att delta i aktiviteter som bad eller sport, som kräver att man visar upp sin kropp. 

Självklart innebär det också en varningsklocka om man hittar rakblad eller knivar där de definitivt inte hör hemma.  

Hur får man hjälp?

Om du själv eller någon du känner ägnar sig åt självskadande beteenden finns det all anledning att omedelbart söka hjälp hos psykiatrin. Det viktigaste skälet till det är att självskadandet är så pass beroendeframkallande att det är viktigt att bryta beteendet så fort det bara går. 

En annan viktig anledning är att man riskerar att skada sig för livet, även om det sker av misstag. 

Många tidigare självskadepatienter vittnar också om att de lider mycket av att bära på de ärr som påminner både dem själva och omgivningen om hur dåligt de en gång har mått.

 

>> Hitta mer om självskadebeteenden

Självmord förekommer i alla åldersgrupper, men är sällsynta hos barn. År 2004 tog 1 396 personer livet av sig i Sverige, varav 1 005 var män och 381 kvinnor. Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för personer mellan 15 och 44 år och är den vanligaste dödsorsaken bland unga män.

Självmordsförsök är cirka tio gånger vanligare än fullbordade självmord, men siffran varierar kraftigt mellan olika åldersgrupper och mellan könen. Självmord är två gånger vanligare bland män än bland kvinnor. Självmordsförsök är däremot vanligare bland kvinnor än bland män.

Risken för självmord är mycket större om man lider av psykisk sjukdom, särskilt depressioner och psykoser, eller missbrukar alkohol eller droger.

Det finns många olika typer av orsaker till att en person försöker ta livet av sig. Ofta hänger det ihop med en personlig kris, till exempel arbetslöshet, konkurs, ekonomiska svårigheter, skilsmässa, dödsfall av en nära och kär person.

Symtom

Självmordsbenägna personer kan ofta vara ensamma och tillbakadragna. Vissa personer talar om sina planer på att begå självmord. Andra försöker eller tar livet av sig utan att familj eller vänner har känt igen eller förstått de outtalade tecknen på att han eller hon är på väg att ta livet av sig.

Förebyggande

Självmordsförsök som inte lyckas betraktas ofta som ett rop på hjälp i stället för en önskan att dö. Det är dock tio gånger större risk för personer som har gjort ett självmordsförsök att till slut ta sitt liv. Risken är som störst under de första sex månaderna efter ett självmordsförsök. De flesta som försöker ta sitt liv har tidigare berättat detta för andra människor. Ta därför alltid hot om eller tankar på självmord på allvar.

Egenvård

Om du ofta tänker på självmord är det viktigt att du är ärlig mot dig själv. Försök att hitta lösningar på dina problem. Det är enklare att göra om du samtalar med en nära vän. Om det inte hjälper bör du ta kontakt med din husläkare eller med en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.

Fråga om råd

Undrar du över något? Kanske har någon annan undrat samma sak. Leta upp din fråga eller ställ en egen fråga till personal inom vården. Klicka på Hitta frågor och svar till höger. De som svarar har inte möjlighet att svara på alla frågor. Du kan också ställa en fråga till dem och få ett personligt svar genom att logga in på Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.

Du kan dygnet runt fråga en sjuksköterska via internet och få ett personligt svar inom en timme genom att logga in på Vårdguidens e-tjänstMina vårdkontakter.

Du kan när som helst på dygnet prata med en sjuksköterska och få råd, ring Vårdguiden på telefon 08-320 100. De som svarar kan även tala om på vilken vårdcentral du är listad.

På andra språk

• För råd på arabiska, ring 08-528 528 38.
• För råd på bosniska, kroatiska eller serbiska, ring 08-528 528 96.

Sök vård

Tänker du ofta på eller har du under en längre period känt att du inte vill eller orkar leva vidare? Det finns hjälp att få. Ibland kan det räcka med att få prata med någon. För telefonnummer, se länklistan.

• Nationella hjälplinjen
• Jourhavande präst
• Jourhavande medmänniska
• BRIS
• Jourhavande kompis
• Jourhavande adoptionskompis
• Linje 59 för bi- och homosexuella ungdomar
• Föreningen för Suicidprevention och Efterlevandestöd - SPES
• Rädda barnen

Ibland kan det behövas mer långvarig hjälp. Kontakta din husläkare eller en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.

Adress och telefonnummer till en vårdmottagning hittar du under Hitta vård och omsorg. Du kan även kontakta vissa mottagningar och beställa en tid via Vårdguidens e-tjänst Mina vårdkontakter.

Behandling

Den grundläggande principen är att en psykiatrisk sjukdom alltid måste behandlas. Behandlingen ska anpassas till varje enskild persons situation och problem.

Om läkemedelsbehandling är aktuellt, måste den alltid kompletteras med samtalsstöd eller kvalificerad psykoterapeutisk behandling.

Råd till anhörig

Du som är anhörig kan också behöva stöd. Det kan du få från en stödorganisation. De kan ge dig information och hjälpa dig att få kontakt med andra i en liknande situation. Om din anhörige har fått kontakt med vården kan du också få stöd från den personal som ansvarar för din anhöriges vård.

Jag tänker tillbaka till jag var 16 år gammal...

Jag ville inte längre leva men jag ville inte heller dö. Allting var som ett enda kaos i mitt liv

i min kropp i min själ, i hela mig.

Jag var inte välkommen hem till mamma och pappa då pappa bestämt så efter jag valde att inte längre bo hemma.

Jag bodde i en liten 1:a tillsammans med minst 5-6 personer. Det var en manlig vän som ägde lägenheten.

Vi hade inte mat på bordet utan fick stjäla för att få något att äta. Vissa dagar hade vi ingen mat alls.

Fanns det mjöl och salt så gjorde vi det till en deg och kokade det i vatten. Det blev vår middag.

Den killen jag var tillsammans med var en A-lagare och jag drack eller rökte hasch eller använde droger för att dämpa känslan i mig och som jag inte visste hur jag skulle bearbeta.

Min våldtäkt när jag var 14 år och samtidigt blev av med oskulden hade jag ingen att prata med om det som hänt mig.

Våldtäkten som hände åter igen straxt innan jag fyllde 15 år hade jag inte heller någon att prata med om.

Att jag började dricka med många andra i en stuga i skogen när jag var 14 år bar jag tyst inom mig.

Den killen vi var hos i stugan hade en övervakare som ägde en pub i Stockholm.

Den övervakaren verkade inte bry sig speciellt då han gömde alkohol på olika ställen i stugan och vi hittade alltid hans gömmor samt att vi under 18 års åldern fick komma till hans pub för att dricka gratis alkohol.

Vad var det för övervakare egentligen!

Nu tillbaka till ämnet Vägen till självmord.

Jag hade ingen kraft eller kunskap om hur jag skulle kunna ta mig ur detta helvete som kallas för liv. Min pojkvän var 10 år äldre än mig och många trodde han var min pappa. Det smärtade givetvis

i mitt hjärta.

Men som sagt han var en A-lagare och jag var med honom med alla andra A-lagare, knarkare.

Jag kunde känna ofta längtan hem till mina föräldrar och få krypa in i mammas famn och få känna mig älskad och att någon brydde sig om mig. Jag ville inte knarka och jag ville inte dricka alkohol men tänkte att jag ville bedöva mina känslor.

En kväll var vi samlade i denna lilla lägenhet och vi drack alkohol (hembränt) samt jag tog en drog.

Jag var påverkad och hade tidigare med en sk. vän varit hos en privatläkare och fått starka mediciner. Den händelsen får jag skriva om i ett annat inlägg. 
Jag valde att hälla i mig hela burken och sen minns jag inget mer.

Jag vaknade upp på sjukhuset och där stod läkaren och såg allvarligt på mig och sa: En minut senare och du hade varit död. I ambulansen hade mitt hjärta fått pumpas igång och jag hade stora blåmärken över bröstet.

Jag minns än i dag hur det susade i huvudet och jag förstod först ingenting.

I rummet låg en väldigt gammal yrande kvinna och så jag.

Så var det dags att gå till toaletten och när jag satte ner benen så höll dom mig inte, jag föll pladask ner och kunde inte alls komma upp. Jag var lam i benen!

Jag bad kvinnan ringa på en sköterska och när dom kom så sa dom att jag fick säga till när jag behövde gå på toaletten så jag fick hjälp för det skulle dröja innan benen skulle orka bära mig.

Samtidigt fick jag veta att jag förstört mitt balanssinne och skulle därför så lite konstigt eller vingligt resten av mitt liv.

Just nu kändes allt så fruktansvärt och jag var mer ensam nu än jag någonsin varit.

Jag var väldigt påverkad ännu av allt jag fått i mig och fick åka rullstol och kunde inte knäppa en knapp i sjukhusskjortan.

Varför fick jag inte dö? Varför kunde ingen läsa på mig att det inte stod rätt till? Varför mamma? Varför pappa fick jag inte komma hem jag är ju ändå din dotter?

Varför togs min levnadsglädje bort eller varför hade jag aldrig en levnadsglädje? Någonstans längs uppväxten blev den förstörd. Varför? Jag ville ju bara få leva ett bra liv.

Wikipedia

Självmord eller suicid^[1] är den medvetna handlingen att ta sitt eget liv. Orsaken till att människor försöker begå självmord är många: Ofta finns där en känsla av hopplöshet, en brist på framtidstro, eller en låg värdering av det egna livet, vilka alla kan ses som symptom pådepression. Självmord föregås ofta av en självmordskris,^[2] och inte sällan ett intensivt intag av alkoholdrycker eller andra droger som en del i själva självmordet eller för att övervinna rädslan att ta steget att med andra medel ta sitt liv. Ibland väljer människor med smärtsammasjukdomar att ta sitt liv istället för att invänta en oundviklig död.

De flesta självmordsförsök leder inte till döden. De flesta som lyckas ta sina liv är män, men de flesta som försöker ta sina liv är kvinnor. Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland yngre människor (vid 40-årsåldern börjar andelen minska eftersom andra orsaker ökar kraftigt, däribland cancer och hjärtproblem), trots att det begås fler självmord av äldre.

Självmord upplevs ofta som en katastrof av de efterlevandes anhöriga och vänner, och ses som en stor kostnad för samhället. Självmord

UPPSALA UNIVERSITET : Institutionen för psykologi : Personliga hemsidor (AG) :Hemsidan om ätstörningar In english Forskning om ätstörningar Prevention och behandling Obs! Se två nya pågående projekt om 1) Negativ Kroppsuppfattning och Dysmorfofobi 2) Intensiv grupp-KBT för tvångssyndrom Studier om risk- och skyddsfaktorer för ätstörningar samt prevention och behandling  Ätstörningar i allmänhet och  Bulimia Nervosa (BN) och Anorexia Nervosa (AN) i synnerhet är allvarliga psykiatriska störningar som till största delen drabbar kvinnor. Intensiva forskningsinsatser inom området ätstörningar behövs då många frågor ännu är olösta. De senaste åren har vi på institutionen för psykologi bedrivit forskningsverksamhet kring kartläggning av riskfaktorer för ätstörningar och behandling av bulimia nervosa, hetsätningsstörning och liknande former av ätstörningar. Det prosepktiva projektet som gick ut på kartläggning av prevalens, incidens och riskfaktorer för ätstörningar visade att ca 3% av kvinnor mellan 18 och 30 år hade en klinisk ätstörning vid undersökningstillfällena och faktorer som låg självkänsla, missnöje med kroppen, lågt uppfattat socialt stöd från familjen, rigid bantning och proportionellt hög användning av flykt- & undvikande coping utgjorde risk faktorer för senare utveckling av ätstörningar. Du kan läsa mer om studierna i detta projekt här . För närvarande pågår två behandlingsstudier. Det ena är självhjälp, baserad på kognitiv beteendeterapi (KBT) för bulimia nervosa och hetstäningsstörningar och det andra är ett projekt där vi jämför  beteendeterapi som administreras utifrån en  terapeutmanual kontra utifrån skräddarsydd så kallade funktionell analys som anpassas för respektive individ.  Två tidigare genomförda omgångar av självhjälp har visat på relativt gynnsamma effekter i linje med liknande forskning i USA och England. I våra svenska studier, till skillnad från de engelska och amerikanska studierna, har ren självhjälp varit ungefär lika effektiv som självhjälp kombinerad med minimal klinisk stödkontakt. Nu under vårterminen 2002 pågår den tredje och sista omgången av självhjälpsprojektet. om du är intresserad kan du läsa mer om detta projekt och anmäla dig här . Projektet om KBT för bulimia nervosa pågår också för närvarande där preliminära resultat stödjer hypotesen om att funktionell analys minska bortfallet, ökar följsamheten, ökar effektiviteten av behandling och verkar minska risken för återfall. Du kan läsa mer om detta projekt här .  e-mail för kontakt: [email protected] URL: www.psyk.uu.se/hemsidor/ata.ghaderi/index.html

 

Ätstörning

Ätstörningar innebär att förhållandet till mat och ätande blivit ett problem. Man tänker mycket på vad man ska äta och inte, eller på när man ska äta, och lyssnar inte på kroppens signaler som säger när man är hungrig eller mätt. Ofta får man också ett förändrat förhållande till sin kropp, och är hård eller dömande mot sig själv.

Det finns olika sorters ätstörningar. En del äter knappt något och är livrädda för att äta ”fel”, och för att gå upp i vikt. Några äter aldrig något när de är tillsammans med andra, men jättemycket när de är ensamma. En del kräks eller försöker på andra sätt göra sig av med mat som de ätit, andra gömmer mat. Vilken typ av ätstörning man än har, påverkar det hur man tänker om sig själv och ens relationer med andra. Och en ätstörning innebär alltid att man stör kroppens naturliga signaler och processer. Det kan allvarligt påverka kroppen och hur man mår, därför är det viktigt att man får hjälp så tidigt som möjligt.

 

Om man har ätstörningar brukar känslor av lycka hänga nära ihop med att man till exempel lyckas följa en diet, blir smalare eller klarar av att äta ”normalt” fast man är deppig och det finns mat hemma. Kanske tänker man sig att man en dag i framtiden ska känna sig helt nöjd. Men känslan av att vara nöjd eller lycklig kommer inte. Istället blir man fast i olika tankar kring ätande och hur kroppen ser ut, och känner sig ofta arg, besviken, ful eller misslyckad.

Kontroll

Har man en ätstörning tänker man mycket på mat och sin kropp, och det känns viktigt att ha kontroll. Man blir upptagen med sånt som att planera vad man ska äta nästa gång eller hur man ska träna eller äta för att ”rätta till” något man inte är nöjd med. Eller vad man ska säga till kompisarna för att slippa äta något på lunchen.

Tankarna stjäl mycket tid och mycket energi. Och behovet av kontroll kan göra att man blir ensam. Man kanske inte följer med på en fest för att man är orolig att bjudas på en viss sorts mat, eller träffar kompisar och familj mindre för att slippa frågor om sin kropp eller hur man mår. Det känns jobbigt när andra lägger sig i vad man äter, och det är vanligt att man kommer med undanflykter.

Kroppsuppfattning

Om man har en ätstörning brukar man vara överdrivet fokuserad på sin vikt och hur kroppen ser ut. Troligen uppfattar man sin kropp annorlunda än den är, det är en del av sjukdomen. Till exempel kan man tycka att man ser otränad ut fast man tränar ofta, eller att man väger för mycket fast man egentligen är jättesmal. Om magen är svullen en dag kan man vilja dölja det med stora kläder.

Varför får man ätstörningar?

Varför man får ätstörningar är olika från person till person, och ofta beror det på flera saker. Det kan vara till exempel hur man tänker om sig själv och sin kropp, dålig självkänsla, att kroppen känns annorlunda efter puberteten eller på att det handlar mycket om utseende i TV och tidningar. Det kan också bero på att man har någon sjukdom, ärftlighet eller på att något är svårt, som prestationskrav eller att det är jobbigt hemma.

Problemen med mat och ätande kan börja med att man bantar, alltså försöker gå ner i vikt. Man kan ha fått höra att man behöver det, vara nyfiken på om det går att förändra sin kropp eller kanske vilja visa någon att man är lyckad genom att bli smalare. Om det finns problem som känns svåra eller omöjliga att lösa, kan det bli så att man istället fokuserar på något som är nära, sin egen kropp. Att kontrollera den genom träning eller bantning kan ju ge resultat, och verka som en väg till lycka.

Om det går bra i början kanske man får komplimanger, och det kan kännas bra och uppmuntrande. Men istället för att bli nöjd blir man mindre avkopplad och tänker på hur man ska fortsätta banta.

Kroppen påverkas

Kroppen behöver många olika ämnen för att fungera. Om man inte får i sig den näring som man behöver, till exempel för att man äter lite eller väldigt oregelbundet, kan det få många följder och allvarliga konsekvenser. Att till exempel sluta äta ett visst ämne eller svälta sig ett tag och sedan äta mycket kan få större konsekvenser än vad man kan tro.

En del saker kan man märka tidigt, som att man får ont i magen, blir trött, att huden blir uttorkad eller att man får sämre minne och svårt att koncentrera sig. Hos tjejer kan mensen bli oregelbunden eller försvinna. Annat kommer med tiden eller märks kanske först efter många år. Det kan till exempel vara att tunt fjunigt hår växer ut på kroppen, att musklerna blir svaga eller att benen i kroppen blir sköra.

De flesta förändringarna i kroppen beror på att kroppen försöker anpassa sig till att inte få någon näring. Det gäller både om man svälter, om man brukar försöka göra sig av med det man har ätit och om man äter mycket i perioder. Många av de kroppsliga problem och konsekvenser som ätstörningar kan ge, kan försvinna om man börjar äta på ett bättre sätt.

Inte bara kroppen skadas

En ätstörning hänger nästan alltid ihop med att man mår dåligt. Man kan vara nedstämd och deppig, eller så besviken och arg på sig själv att det leder till att man gör sig själv illa. Det är vanligt med känslor av att inte tycka om sig själv eller att man inte skulle vara mycket värd. En del mår dåligt redan innan de får ätstörningar, andra börjar göra det med tiden. Det är jobbigt och tar energi att tänka på mat och kroppen hela tiden, och på vad man ska säga till andra personer omkring sig. Tankarna som snurrar i huvudet gör att man inte kan koncentrera sig på andra saker, och att man får svårt att tycka saker är roliga. Att man får ångest är vanligt.

Bli av med ätstörningar

Det går att bli fri från ätstörningar. Det brukar vara en lång och kämpig väg, men den leder till det man är värd: ett bättre, gladare liv. Det hör till ätstörningarna att man har svårt att inse att man har ett problem, och även om man förstår det kan det vara svårt att prata med andra om det eller be om hjälp. Tankarna på att bli av med ätstörningarna kan också kännas läskiga, de kan ha blivit en del av en själv och gett en sorts trygghet. Men det är viktigt att komma ihåg att man inte är sina ätstörningar, utan att det är något man har. Man ska se det som något som man är värd att bli av med.

Redaktör: Moa Lindholm

Faktagranskare: David Clinton, psykolog och psykoterapeut, Karolinska Universitetssjukhuset, Huddinge

Illustratör: Cecilia Birgerson

 

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster svarar på frågor om familjerelationer. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen.

”Min bror blir misshandlad av sin kvinna”

Skrivet av Ann-Kristin Lundmark 06:00, 4 december 2009 i kategori Psykisk ohälsa, Relationer

En artikel i DN

Fråga: Hur kan jag hjälpa min bror? Han lever sedan några år i ett särboförhållande med en kvinna som misshandlar honom såväl fysiskt som psykiskt. Hon kränker honom på alla möjliga sätt och jag ser hur min bror bryts ned bit för bit. Hans självkänsla och självförtroende ligger nu på noll.

Johan är på tok för snäll och försöker hela tiden vara till lags. Han är rädd för att bli ensam vilket gör att han klamrar sig fast vid minsta halmstrå i förhållandet. Han blir slagen, knuffad, spottad på och hotad med andra hemskheter. Han har hållit detta inom sig men det sista året har han öppnat sig för mig. Förnuftsmässigt vet han att han borde dra sig ur förhållandet medan tid är, men känslomässigt klarar han det inte. Jag har försökt säga till honom att om han tar emot så mycket skit så kommer en dag när det rinner över och då kanske han gör något dumt som han får ångra – någonstans går ju gränsen för alla. Hur kan jag hjälpa honom att komma vidare? Han mår jättedåligt.

Det konstiga är att Anna tidigare alltid haft förhållanden med våldsamma män där det varit hon som misshandlats. Nu har hon Johan som för allt smör i Småland inte skulle slå. I stället blir hon den som misshandlar. Hur kan det bli så konstigt? I Johans tidigare förhållande som varade i drygt 20 år var kvinnan mycket introvert och osocial. Anna däremot är mycket social och glad så jag kan förstå att han föll för henne. Men skenet bedrog.

Tekla

Svar: Hej Tekla! Att även män kan bli utsatta för psykisk och fysisk misshandel är vanligare än många tror. Problemet uppmärksammas dock inte lika ofta som mäns våld mot kvinnor vilket bland annat medför att de män som drabbas känner sig annorlunda och skamfyllda. Det är därför mycket bra att din bror under det sista året har börjat öppna sig för dig. Att berätta om problem brukar vara en förutsättning för att man ska kunna komma på lösningar.

När det gäller människor som tar till våld tror jag att orsakerna till att man gör det är desamma både för män och för kvinnor. I grunden finns en oförmåga att hantera relationer och dessutom kan de som brukar våld inte kontrollera sina impulser och sätta nödvändiga gränser. Våld är ett primitivt sätt att lösa konflikter på, något man tar till för att man inte är benägen eller kapabel att välja något bättre sätt. Många gånger har våldsverkare vuxit upp i familjer som hanterat konflikter på liknande sätt och ibland har de varit utsatta för svåra traumatiska upplevelser som bidragit till en ständigt underliggande aggressivitet som påverkar det mesta i livet. Självklart kan det även finnas andra orsaker.

Det händer att samma person både misshandlar och blir misshandlad, ibland i en och samma relation och ibland att den som tidigare blivit misshandlad blir någon som misshandlar i en annan relation. En orsak kan vara en mycket låg självkänsla som funnits sedan barndomen. När du berättar om Anna kan jag tänka mig att det är så och att det faktum att hon levt med våldsamma män inte förbättrat hennes syn på sig själv. När hon nu upplever Johans rädsla blir hon mycket provocerad för att hon känner igen sig och det, bland annat, väcker hennes aggressivitet. 

Att leva tillsammans med någon som saknar gränser och impulskontroll är mycket svårt och jag förstår att Johan mår dåligt. Det är naturligtvis också svårt att vara den som utsätter någon annan för detta. Båda är offer och båda behöver hjälp. Den våldsamma söker oftast inte hjälp förrän de drabbas av påtagliga konsekvenser av sina handlingar och en sådan konsekvens kan vara att man blir lämnad eller polisanmäld. Din fråga gäller dock hur du ska kunna hjälpa Johan. 

Jag tycker att du ska rekommendera Johan att ta kontakt med någon av landets Kriscentrum för män. Där finns professionella rådgivare/terapeuter som kan erbjudna samtal enskilt eller i grupp. Telefonrådgivningen är kostnadsfri och avgifterna för samtalen är subventionerade. Det finns även så kallade Mansjourer dit man kan ringa och tala med andra män som arbetar som volontärer. Det enklaste är att via Internet söka telefonnummer och hemsidor till dessa verksamheter. Här kan Johan få kontakt med och hjälp av andra som antingen träffat andra män som har liknande erfarenheter, eller som har varit med om psykiskt och fysiskt våld men tagit sig ur det. 

Ann-Kristin Lundmark, leg. psykolog och leg. psykoterapeut

Länk till artikeln

http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2009/12/04/min-bror-blir-misshandlad-av-sin-kvinna-5511/

Anledningen till att feminister så sällan talar om att också män misshandlas av sin partner är rädsla för att myten om att "det är män som slår" ska avslöjas och sanningen om partnervåldet komma fram.
De senaste veckorna har mäns våld mot kvinnor varit ordentligt på tapeten. Någon har kanske lagt märke till att det då bara talas om män som förövare och kvinnor som offer, som om män aldrig skulle kunna misshandlas av kvinnor och kvinnor aldrig slå. Man kunde tänka sig att de feminister som annars vurmar för det s k genusperspektivet och kräver att vetenskapliga studier ska inkludera båda könen, nu skulle kräva en allsidig belysning av problematiken kring partnervåld. Men deras tystnad om de manliga offren för kvinnors vrede är kompakt. 

Läser man det som skrivits i Sverige om partnermisshandel hittar man faktiskt inte en enda undersökning som ens tar upp omfattningen av mansmisshandeln eller på ett seriöst sätt försöker mäta kvoten mellan mans- och kvinnomisshandel. Däremot finns det åtskilliga utländska studier över hur omfattande mansmisshandleln är i jämförelse med det omvända. Vad dessa undersökningar samstämmigt visar är att kvinnor misshandlar lika mycket som män i förhållanden - om inte mer. 

Nu finns det naturligtvis vissa undersökningar gjorda i Sverige och på annat håll - mestadels feministiska sådana - som pekar åt att kvinnor misshandlas i 80-90% av fallen av våld i hemmet, men problemet med dessa undersökningar är att de bara mäter anmälningar till myndigheter. När det gäller anmälningar till polisen så brukar det påvisas att mellan 90 och 98 procent kommer från kvinnor; anmälningar till sjukvården görs till mellan 80 och 90 procent av kvinnor. Men bakom dessa siffror finns ett stort s k mörkertal.

Man kan naturligtvis inte utgå ifrån att benägenheten att anmäla att man blivit misshandlad av sin partner är lika stor för män och kvinnor. Det finns ju goda skäl för män att inte anmäla sig ha blivit misshandlad, utöver de skäl som kvinnor har:

- Eftersom den allmänna uppfattningen hos myndigheter är den att det är män som slår och att kvinnor bara gör det i självförsvar, så riskerar en man som anmäler mansmisshandel att själv bli misstänkt. Han kan t.ex. få frågan av polisen vad han gjorde för att få henne att slå. 

- En man som blir slagen riskerar också att bli utskrattad av polisen eftersom män anses kunna sköta sådant själv. Han riskerar också att bli hånad av sin bekantskapskrets och på jobbet; i 1700-talets England tvingades t.ex. misshandlade män att rida baklänges på en åsna genom byn för att hånas.

- Kvinnor har i vårt samhälle en självklar position som offer och förlorar inget i anseende på att utmåla sig som sådant - hon kan t o m vinna i status och makt på det - medan en man som säger sig vara ett offer kan hånas både av kvinnor och män.

- I de svenska studier som gjorts av mansmisshandeln pekar också männen ut kvinnans anmälan - och ibland falska sådana - som ett led i maktkampen och den psykiska misshandeln av honom; hon har ju större chans att bli trodd av myndigheten. 

När nu kvoten mellan könen i fråga om anmälningar ger en felaktig bild av hur frekvent kvinnor misshandlar sina män i jämförelse, är det förstås tur att det finns undersökningar som går bakom dessa siffror och tar itu med mörkertalen. Särskilt i USA har man nämligen sedan minst 25 år gjort undersökningar där man frågar vanliga män och kvinnor direkt hur mycket de misshandlar sin partner, respektive blir misshandlade själva. Det är i dessa undersökningar som kvinnor meddelar att de misshandlar sin partner minst lika mycket som män. 

Feminister påstår gärna att kvinnor enbart örfilar män och bara använder självförsvar. Och det är visserligen sant att kvinnor mest använder lättare våld, men det i samma utsträckning som män gör det - ingen skillnad alltså. Att kvinnor bara skulle slå i självförsvar tillbakavisas av att kvinnorna själva anger att de oftast slår första slaget, och det i omkring 55% av fallen. Kvinnor är också lika flitiga utövare av grövre våld mot partnern som män. Visserligen är det så att kvinnor skadas av sin partner oftare, men inte mer än dubbelt så ofta och frågar man misshandelsoffret självt vad som är värst, så anges det psykiska lidandet och inte det fysiska. Dessutom visar det sig att kvinnor tar till vapen 3 till 4 gånger så ofta som män

Ett annat sätt att sopa kvinnors våld mot män under mattan är att peka på att mannen i ett förhållande oftast är fysiskt starkare, och att kvinnor därför helt enkelt inte vågar använda våld mot honom av rädsla för att bli slagen själv. Ett sådant resonemang bygger emellertid på att de flesta män gärna besvarar ett slag från en kvinna med att slå tillbaka. Men när åtminstorne 90% av befolkningen - oavsett kön - har mycket starka spärrar mot att bruka våld mot andra människor över huvud taget, och de flesta män har oerhört starka spärrar mot att bära hand mot en kvinna, blir det tydligt att det som är avgörande inte är vem som är starkast fysiskt, utan vem som står lägst moraliskt och har lättast för att tappa den självbehärskning som avhåller de flesta människor från att bruka våld

Mäns starkare fysik gör det alltså inte självklart eller ens troligt att de slår sin partner oftare än kvinnor - en stark man är ju inte automatiskt våldsam. Istället är det avgörande vem som har mest att tjäna på våldsamheter i hemmet. I vissa fall kan det vara den som är starkast fysiskt, men eftersom vårt samhällsklimat t o m uppmuntrar kvinnor att göra en anmälan vid första slaget, samtidigt som män har små möjligheter att klaga på våld från sin kvinna, så är det ofta så att en fysiskt svagare kvinna har mest att tjäna på ett slagsmål. Hon kan, så fort mannen slår tillbaka, vända sig till polisen, kvinnojouren eller vänner och räkna med deras stöd och att de tar hennes parti.

Både män och kvinnor slår alltså för att vinna makt över och kuva partnern. I 50% av de få förhållanden där våld över huvud taget förekommer slår båda parter. I den övriga hälften är kvinnan ensam slående i hälften av förhållandena och mannen i den andra hälften. Den brittiska kvinnan Erin Pizzey, som startade världens första kvinnojour, berättar nuförtiden att de kvinnor som sökte sig till hennes "shelters" oftast var mer våldsamma än de män de flydde ifrån.

Skillnaderna ligger som sagt i att kvinnor tar till vapen oftare och oftare initierar våldet. Kvinnor skadas och dödas oftare främst p g a mannens oftast större fysiska styrka. Men dödsfallen är förstås så få och utgör extremfall, att dessa knappast kan tas som argument för ett generellt förtryck av kvinnor när det mer normala våldet är könsneutralt. Likheterna har också på senare tid bekräftats genom undersökningar av våld i homosexuella relationer, där det visar sig att lesbiska kvinnor blir misshandlade och "bögar" misshandlar lika mycket som detta förekommer i heterosexuella relationer.

Den mest påfallande skillnaden mellan könen är att kvinnor har större benägenhet att oroa sig för våld och att anmäla. Kvinnor anmäler alltså cirka 10 gånger så ofta som män partnermisshandel. Det är också därför som det oftast är kvinnomisshandel som går till rättegång och män som oftast döms för partnermisshandel. Sådant beror till viss del på att det i varje civiliserat samhälle har varit så att kvinnor (och barn) ska skyddas särskilt från faror över huvud taget, och att därför rättsväsendet anpassats efter detta. I ett modernt jämställt samhälle är förstås en sådan syn oförenlig med jämlikhet inför lagen mellan män och kvinnor. Båda grupperna ska mötas av samma omsorg från myndigheterna.

Och eftersom våldet är jämnt fördelat på båda könen, kan detta inte tjäna som ett medel för män generellt att underordna gruppen kvinnor. Det är i enskilda fall ett sätt för en man att ta makt över sin kvinna, men alltså lika ofta ett sätt för kvinnan att ta makt över mannen, och våldet måste i så fall ses som resultat av urartade maktkamper mellan människor som lever nära inpå varandra, där människor, oavsett kön, visar upp sina sämsta sidor.

Man kan naturligtvis se det som att mäns våld mot kvinnor är allvarligare eftersom kvinnor skulle vara underordnat kön. Men det främsta argumentet för kvinnors underordning är just det våld som män påstås utöva mot kvinnor. Vi har således att göra med ett cirkelresonemang som har överlevt för att man från början inte har uppmärksammat kvinnors våld mot män i samma utsträckning, trots att de första undersökningarna av partnervåld som genomfördes i mitten av 70-talet visade på lika mycket våld mot män från kvinnor. Dessutom måste vi ha klart för oss att högst en procent av Sveriges kvinnor årligen anmäler misshandel, och att således närmare 99% av våra förhållanden är förskonade från våld eller hemsöks av någon enstaka överilad örfil ibland.

Föreställningen att kvinnor är underordnat kön - dvs. könsmaktsordningen - vederläggs när det visar sig att kvinnor använder minst lika mycket våld mot sin partner som män, och det blir orimligt att se mäns våld mot kvinnor som något särskilt viktigt att åtgärda för att ernå jämställdhet - jämställdhet råder ju i fråga om partnervåld, om än på ett negativt sätt. Det kan alltså inte vara jämställdhetssträvan som ligger till grund för att sätta mer - eller enbart - fokus på mäns våld mot kvinnor, utan detta måste vila antingen på en föreställning att kvinnor är mer värda än män eller den gamla "föråldrat patriarkala" föreställningen att kvinnor särskilt ska skyddas från våld, och det just av män.

Jag har många gånger bett feminister och andra experter om en hänvisning till någon studie som visar att kvinnor misshandlas mer än män och som inte gör misstaget att utgå ifrån att män och kvinnor anmäler lika ofta, men ingen har lyckats peka ut en enda studie som vederlägger ovan beskrivna resultat. 

Det flesta av uppgifterna ovan finns bekräftade i en rapport beställd av och inlämnad till Irlands hälsodepartement för två år sedan. Rapporten har varit på remiss i alla delar av det irländska rättsväsendet, och till och med hos kvinnojoursorganisationer. Ingen av dessa instanser har kommit med några invändningar mot resultaten som presenteras.

http://www.doh.ie/publications/mdv.html

Då denna blogg är ämnad för alla människor som vill läsa bloggen så ska vi inte glömma någon.

Jag går tillbaka till 14 års åldern och tänker på när jag blev våldtagen och det blev första gången jag hade sex...

Är allt hemskt som händer ett slags Trauma?

TÄNK DIG LYCKLIG!

 

Visst går det att träna upp din känsla av lycka. Forskare i psykoterapi har funnit flera metoder som hjälper dig på traven och ett av de viktigaste stegen är att leva här och nu. Carpe diem!

 

Att umgås med familjen eller vännerna är ett enkelt sätt att må bättre snabbt. Studier visar att såväl introverta som extroverta personer blir glada av att umgås med andra människor.

Foto: THINKSTOCK

Metoderna som fungerar

Lycka är mest en ouppnåelig känsla.

Tror du ja! Det går faktiskt att mäta sitt välbefinnande – och se till att det ökar.

Här kommer knepen som ger mer lycka.

Att vara människa innebär att uppleva både positiva och negativa känslor. Men när de negativa tankarna tar över kan tillvaron komma på kant.

I psykologins linda handlade det mesta om hur man skulle hantera och bota psykiska sjukdomar. Nu är vetenskapen intresserad av lycka. Och hur man får mer!

– Lycka är ett ord som man associerar till olika saker. Men vi utgår från hur man definierar det i forskningen där det dels är hur nöjd man är med sitt liv och dels hur man mår i sin vardag och vilka känslor man har, säger Filip Fors, doktorand i sociologi vid Umeå universitet som är med och bedriver lyckoprojektet.

– Inom lyckoforskningen tittar man inte på de olyckliga eller de lyckliga. Man ser i?stället en skala som innehåller alla tillstånd från väldigt olycklig till väldigt lycklig och hur man sedan kan ta sig upp på skalan. Man försöker också att hitta metoder som alla kan använda.

Varför är det då bra att vara lycklig?

– Det enklaste svaret är att lycka är något som är gott i sig själv. För många är poängen med livet att må bra och känna mycket glädje helt enkelt. De flesta andra saker, såsom hälsa, rikedom och skönhet, eftersträvar vi därför att vi tror att det gör oss lyckliga. Lycka har alltså ett egenvärde medan mycket annat vi vill ha bara är ett medel till lyckan. Sedan ser man i forskningen att det är bra att vara lycklig därför att glädje smittar av sig till andra.

Ur ett hälsoperspektiv är det också bättre att känna lycka. Studier tyder på att positiva känslor påverkar vår fysiska hälsa.

– Det finns bland annat en studie som visat att lyckliga personer löper mindre risk att utveckla förkylning när de utsätts för ett influensavirus, samt att livslängden är högre bland lyckliga i jämförelse med olyckliga, säger Filip Fors.

Ett antal brittiska forskare har riktat in sig på att förstå sambandet mellan hälsa och lycka. Deras forskning tyder på att stresshormonet kortisol är en viktig faktor, skriver magasinet Wired.

När nivåerna av kortisol mättes hos ett antal personer varierade nivåerna hos de mest och minst lyckliga med 32 procent. De mest lyckliga hade lägre halter kortisol än de som upplevde sig mindre lyckliga.

Men det går att träna upp sin lycka?

– För att öka välbefinnandet finns olika metoder man kan använda. Ungefär som man har forskat inom psykoterapin så har man testat olika metoder, men man forskar på människor som inte är psykiskt sjuka, säger Filip Fors.

Lev medvetet

Nyligen publicerades en amerikansk studie som visade att leva i nuet gör att vi mår bättre än om vi tänker på annat.

– I den studien kom de fram till att om man lever i nuet eller tänker på andra saker är väldigt betydande för välmåendet, faktiskt mer avgörande än vad man gör för aktivitet. Det är väldigt intressant.

Mindfulness är just det – medveten närvaro.

– Mindfulness har varit väldigt på modet, men forskningen verkar också överensstämma om att det är någonting positivt.

Känner du dig missnöjd med tillvaron och ofta har negativa tankar så kan du faktiskt må bättre av en sådan enkel sak som att umgås med vänner.

Många har ett socialt behov

– Människor är ofta som lyckligast ihop med andra människor och det är någonting man kan tänka på om man vill må bättre. Att ägna tid åt socialt umgänge och sina vänner gör att man kan må bättre, säger Filip Fors.

– Studier tyder till och med på att även introverta personer blir lika glada av att umgås med andra som extroverta personer. Så det verkar som om de flesta människor har ett socialt behov, men så klart varierar behovet från person till person.

Vill du veta hur du mår? Gör testet här under. Prova sedan någon av de åtta metoderna och se om ditt tillstånd förändras. Det viktigaste är faktiskt inte vad du gör utan hur du tänker.

Liv Sander

 

 

HÄR ÄR 8 KNEP FÖR MER LYCKA

 

1. Skriv en tacksamhetsdagbok

Skriv varje kväll ner fem till sex saker du är tacksam för. Tanken är att det gör att du ser mer positivt på livet och uppmärksammar positiva saker

i din vardag som är bra. Du tränar helt enkelt hjärnan att se mer positiva saker i tillvaron.

2. Skriv ner din framtidsvision

Ägna 20 minuter åt att skriva ner ett positivt framtidsscenario där du ser dig själv om fem år. Skriv ner vad du har uppnått och vilka saker som du lyckats åstadkomma eller har avklarat. Du övar dig på att bli mer optimistisk. I amerikanska studier har försökspersonerna faktiskt visat att de blivit mer lyckliga och optimistiska genom att konkretisera och skriva ner ett positivt framtidsscenario.

3. Ställ dödsbäddsfrågan

Makabert, tänker du kanske? Nja, genom att fråga dig själv hur du vill att ditt liv ska se ut när du ligger på din dödsbädd kan du se vad du tycker är riktigt meningsfullt och inom vilka områden du kanske ska dra ner på kraven. Skriv ner svaren på dödsbäddsfrågan så kan du förhoppningsvis få perspektiv på vad du tycker är viktigt i ditt liv på lång sikt.

4. Glöm inte att leva här och nu

Mindfulness, medveten närvaro, har blivit mycket populärt de senaste åren. Forskningen tyder också på att det faktiskt är så att vi mår bättre när vi lever i nuet i stället för att tänka på framtiden eller det förflutna. Öva dig därför på att vara närvarande i nuet. De vanligaste övningarna är kroppskanning och medveten andning. På nätet finns ljudfiler med en förinspelad röst som instruerar. Övningarna behöver inte ta mer än 10 till 15 minuter. Försök sedan att praktisera medveten närvaro i vardagen.

5. Ha roligt!

Låter knäppt va?! Men det är faktiskt så att utöva aktiviteter som du tycker är roliga gör att de ­positiva känslorna blir fler. Fundera över vad du gör under dagarna. Gör du det som är mest positivt för ditt välbefinnande? Till exempel: är det värt att pendla stora avstånd för ett välbetalt jobb kontra att tjäna mindre men kunna använda tiden på ett mer värdefullt sätt?

6. Se dig själv i tredjeperson

Detta är en klassisk metod inom kognitiv beteendeterapi. Tala med dig själv utifrån ett tredjepersonsperspektiv. Ofta överdriver vi känslor och tankar så att de får oproportionerlig betydelse. Vi är för hårda mot oss själva. Tala i?stället till dig själv från en tredje parts synvinkel och ifrågasätt dina negativa tankar. För att få en mer objektiv syn på situationen kan du till exempel fråga dig själv: vad är det värsta som kan hända?

Prata av dig över en latte.

7. Var social!

När vi mår dåligt har vi en tendens att isolera oss socialt, men umgänge är rena dunderkuren mot nedstämdhet. Man säger att människan är som mest lycklig i umgänge med andra, och studier tyder också på det. Även om du inte känner för det, påminn dig själv om att göra saker tillsammans med andra. Se också till att inventera umgängeslistan. Vem eller vilka mår du bra av att umgås med? Vill du umgås mer eller mindre med någon?

8. Distrahera mera

Även det här används ofta inom kognitiv beteendeterapi. När vi mår dåligt eller bär på oro maler ofta de negativa tankarna inne i våra huvud. Ofta blir tänkandet repetitivt och ältande – det är inte bra. När negativa tankar börjar snurra försök att sysselsätta dig med någonting som du tycker är roligt för att förflytta tanken. Distraktioner kan vara att läsa en bok, baka, måla, umgås med vänner eller motionera.

 

 

 

 

Rebecka Björklund studerar till psykolog och ville testa olika lyckostrategier, både för sin egen skull och för sitt framtida yrke.

Foto: ELIN SANDSTRÖM

”Strategierna håller dig på en bra lyckonivå”

Rebecka Björklund blir gladare av att träna. Det är hennes metod till mer lycka.

– Jag hade redan börjat träna, men jag blev ännu mer motiverad när jag såg att fysisk träning var en evidensbaserad lyckostrategi.

Rebecka Björklund, 26, har deltagit i lyckoprojektet och provat flera olika lyckostrategier.

– Eftersom jag själv läser till psykolog tänkte jag att det kunde vara en bra erfarenhet i mitt framtida yrke, men också bra för mig privat. Jag tror att alla strävar efter att bli lyckligare, säger hon.

Har provat meditation

Rebecka Björklund har provat att skriva tacksamhetsdagbok och ett förlåtelsebrev. Men det är meditation och fysisk träning hon ska försöka att hålla fast vid.

– Meditation hade jag provat tidigare. Det kan se ut på många sätt, men jag började med en kort stund varje dag. Det gäller att inte tänka på någonting utan att vara fullständigt närvarande i nuet och till exempel fokusera på andningen. Efter ett tag sköter det sig själv, säger hon.

– Av träning får man så mycket energi även om man är trött. Ju tröttare man är mentalt desto mer behöver man det.

Har du fått ett bättre välbefinnande?

– Det är en utmaning att verkligen hålla fast vid strategierna och man får alltid påminna sig själv om att göra dem. Så länge man gör strategierna tror jag verkligen att man håller sig på en bättre lycko­nivå, men jag tror också att det finns många andra faktorer.

Liv Sander

Visa fler Plus-artiklar på Kropp & Hälsa

Utskriftsdatum: 2011-03-16
Publicerad: 2011-02-21 
Webbadress: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article8584132.ab

© Aftonbladet

Tipsa oss!
MMS & SMS: 71000
Mejla: [email protected]
Ring: 08 - 411 11 11

 

Hej

Hoppas ni har haft en underbar helg :-)