Att känna sig utanför
Jag har länge känt mig utanför min släkt, som barn fick jag höra av min pappa att min mamma inte ville ha mig och jag började tänka på varför det bara fanns fotografier på mina systrar som barn men jag hade ju nu fattat varför. Varför fotografera någon som man inte vill ha?
Jag var oerhört mammig av mig när jag var liten, hon fick inte gå ifrån mig utan jag var efter henne var än hon ville gå. Det måste ha varit inte bara jobbigt för min mamma utan även en plåga. Gjorde jag på detta vis för att försöka få känna mig älskad? Ja så kan det ha varit.
Åren går och jag växer upp och känner mig totalt utanför min släkt/familj med mamma och pappa och syskon. Jag vantrivs i livet och är så vilsen att lusten att få leva försvinner helt. Jag försökte ta mitt liv som 16 åring och var några minuter ifrån döden men ambulansfolket lyckades pumpa igång mitt hjärta igen.
Inte ens här såg jag någon sorg ifrån mamma pappa och syskon.
Jag ville inte hem och jag ville inte känna denna olidliga ensamhet och vilsenhet. Jag bedövade känslan med droger och alkohol, jag började visserligen som 14 åring att bedöva mina känslor med alkoholen. Men nu var jag en med de andra alkoholisterna och befann mig där dom var. Lika vilsen ändå och utan någonstans att bo så fick jag vara glad om jag fann någonstans att sova för natten.
Åren går och jag känner mig ännu mer utanför familjen, jag får barn och får min egna lilla familj som ensamstående. Men vi trivs i alla fall.
Åren går och jag får vara med om mycket elände längs livets vägar.
Jag får ett barn till och blir ensamstående även denna gång. Eller jag har valt båda gångerna att lämna fadern till barnen pga otrohet och misshandel.
Jag har i dag utvuxna barn och lever med min man, inte har det blivit bättre med att känna sig utanför min släkt. Att veta att systrar åker upp till staden där min pappa och jag bor men att dom inte visar intresse över att träffa mig känns inte bra. Jag får veta att systrar och pappa dukar upp en god middag och ska umgås. Själv blir jag inte ens frågad om jag vill komma.
Tänker jag fel? Hur ska jag göra för att slippa denna plågande känsla? Jag dör ju inombords.
En sak vet jag i alla fall och det är att min familj som mina barn och min man kommer jag kämpa för så länge jag lever. Ingen nej ingen ska få känna som jag gör. Min familj är viktigast och så är det bara.
Ingen av dom ska känna sig utanför och jag står med mina armar vilken tid på dygnet som helst.
Jag är stolt och jag är glad över att veta att jag är älskad av min lilla familj och det betyer ju ändå allt.