ettrumforalla

Jag tänker tillbaka till jag var 16 år gammal...

Jag ville inte längre leva men jag ville inte heller dö. Allting var som ett enda kaos i mitt liv

i min kropp i min själ, i hela mig.

Jag var inte välkommen hem till mamma och pappa då pappa bestämt så efter jag valde att inte längre bo hemma.

Jag bodde i en liten 1:a tillsammans med minst 5-6 personer. Det var en manlig vän som ägde lägenheten.

Vi hade inte mat på bordet utan fick stjäla för att få något att äta. Vissa dagar hade vi ingen mat alls.

Fanns det mjöl och salt så gjorde vi det till en deg och kokade det i vatten. Det blev vår middag.

Den killen jag var tillsammans med var en A-lagare och jag drack eller rökte hasch eller använde droger för att dämpa känslan i mig och som jag inte visste hur jag skulle bearbeta.

Min våldtäkt när jag var 14 år och samtidigt blev av med oskulden hade jag ingen att prata med om det som hänt mig.

Våldtäkten som hände åter igen straxt innan jag fyllde 15 år hade jag inte heller någon att prata med om.

Att jag började dricka med många andra i en stuga i skogen när jag var 14 år bar jag tyst inom mig.

Den killen vi var hos i stugan hade en övervakare som ägde en pub i Stockholm.

Den övervakaren verkade inte bry sig speciellt då han gömde alkohol på olika ställen i stugan och vi hittade alltid hans gömmor samt att vi under 18 års åldern fick komma till hans pub för att dricka gratis alkohol.

Vad var det för övervakare egentligen!

Nu tillbaka till ämnet Vägen till självmord.

Jag hade ingen kraft eller kunskap om hur jag skulle kunna ta mig ur detta helvete som kallas för liv. Min pojkvän var 10 år äldre än mig och många trodde han var min pappa. Det smärtade givetvis

i mitt hjärta.

Men som sagt han var en A-lagare och jag var med honom med alla andra A-lagare, knarkare.

Jag kunde känna ofta längtan hem till mina föräldrar och få krypa in i mammas famn och få känna mig älskad och att någon brydde sig om mig. Jag ville inte knarka och jag ville inte dricka alkohol men tänkte att jag ville bedöva mina känslor.

En kväll var vi samlade i denna lilla lägenhet och vi drack alkohol (hembränt) samt jag tog en drog.

Jag var påverkad och hade tidigare med en sk. vän varit hos en privatläkare och fått starka mediciner. Den händelsen får jag skriva om i ett annat inlägg. 
Jag valde att hälla i mig hela burken och sen minns jag inget mer.

Jag vaknade upp på sjukhuset och där stod läkaren och såg allvarligt på mig och sa: En minut senare och du hade varit död. I ambulansen hade mitt hjärta fått pumpas igång och jag hade stora blåmärken över bröstet.

Jag minns än i dag hur det susade i huvudet och jag förstod först ingenting.

I rummet låg en väldigt gammal yrande kvinna och så jag.

Så var det dags att gå till toaletten och när jag satte ner benen så höll dom mig inte, jag föll pladask ner och kunde inte alls komma upp. Jag var lam i benen!

Jag bad kvinnan ringa på en sköterska och när dom kom så sa dom att jag fick säga till när jag behövde gå på toaletten så jag fick hjälp för det skulle dröja innan benen skulle orka bära mig.

Samtidigt fick jag veta att jag förstört mitt balanssinne och skulle därför så lite konstigt eller vingligt resten av mitt liv.

Just nu kändes allt så fruktansvärt och jag var mer ensam nu än jag någonsin varit.

Jag var väldigt påverkad ännu av allt jag fått i mig och fick åka rullstol och kunde inte knäppa en knapp i sjukhusskjortan.

Varför fick jag inte dö? Varför kunde ingen läsa på mig att det inte stod rätt till? Varför mamma? Varför pappa fick jag inte komma hem jag är ju ändå din dotter?

Varför togs min levnadsglädje bort eller varför hade jag aldrig en levnadsglädje? Någonstans längs uppväxten blev den förstörd. Varför? Jag ville ju bara få leva ett bra liv.

Wikipedia

Självmord eller suicid^[1] är den medvetna handlingen att ta sitt eget liv. Orsaken till att människor försöker begå självmord är många: Ofta finns där en känsla av hopplöshet, en brist på framtidstro, eller en låg värdering av det egna livet, vilka alla kan ses som symptom pådepression. Självmord föregås ofta av en självmordskris,^[2] och inte sällan ett intensivt intag av alkoholdrycker eller andra droger som en del i själva självmordet eller för att övervinna rädslan att ta steget att med andra medel ta sitt liv. Ibland väljer människor med smärtsammasjukdomar att ta sitt liv istället för att invänta en oundviklig död.

De flesta självmordsförsök leder inte till döden. De flesta som lyckas ta sina liv är män, men de flesta som försöker ta sina liv är kvinnor. Självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna bland yngre människor (vid 40-årsåldern börjar andelen minska eftersom andra orsaker ökar kraftigt, däribland cancer och hjärtproblem), trots att det begås fler självmord av äldre.

Självmord upplevs ofta som en katastrof av de efterlevandes anhöriga och vänner, och ses som en stor kostnad för samhället. Självmord